MÅN. 24 MAR 2014. 19:34.

2014/03/24 § 1 kommentar

Jag drömmer om tider som är förbi mig.

 

Konstant velandes mellan nu och då.

Nu är då.

 

Med ologisk säkerhet.

 

 

Det var så mycket och så starkt att det sträcker sig till nutiden.

Så hur blir man någonsin fri? Jag menar; alla man mött, alla man lärt sig av, alla man älskat. Alla man gråtit över, avskytt, skrikit åt. Allt man försökt, hoppats på, tvingats till.

Hur länge fylls det på? Hur släpper det?

 

Bryts det av. För stora bitar. Då jag försvinner från mig själv. Sipprar bort.

Var det så det kändes när den gamla älskade tog sitt sista rossliga andetag. När den unga uppgivna lade sig på rälsen. När den som skulle vara pappa istället var rädd som barnet och knarkade sönder sitt enda liv. När man flyr. När man springer. Tsunami.

Är det det jag känner.

 

Det är ingen fråga.

 

Tsunami.

§ Ett svar till MÅN. 24 MAR 2014. 19:34.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande MÅN. 24 MAR 2014. 19:34.C.Wieske.

Meta

%d bloggare gillar detta: