LÖR. 1 FEB 2014. 17:55.

2014/02/01 § Lämna en kommentar

tumblr_mvv4t0eqRq1s7jx17o1_250

tumblr_mubmdrUfF81qbpvc1o1_400

large

Det förträngda. Inte det glömda. Men det som inte går att tänka på. Dimman. Det jag vet finns kvar eftersom jag känner det. Jag agerar utefter det. Jag hör det viska i mitt hjärta. Men jag kan inte längre se det framför mig.

– Hur skulle det se ut?

I plågor.

Och sedan ligger jag där igen. Med hundratals rusande känslor som inte är mina egentligen. Med glimtar, svaga som drömmar. Smärta som inte går att föreställa sig. Raseri. Jag faller tillbaka dit.

Och jag blir så ledsen då. Jag blir så ledsen så jag gråter för den där lilla människan som en gång var jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande LÖR. 1 FEB 2014. 17:55.C.Wieske.

Meta

%d bloggare gillar detta: