ANTECKNING: TOR. 12 APR 2012.13:51.

2012/04/30 § 2 kommentarer

Thailand, Phuket, Bangtao

Adrenalin. Panik. Dödsångest.
Instinkten som skriker åt mina bara, stickande fötter att springa fortare, längre. Uppåt, vad du än gör, ta dig uppåt. Kaoset, paniken runtomkring. Människor som skriker, livrädda, springer lika vildsint som vi gör. ”Du kommer inte dö, ingen av oss kommer dö”, intalar jag världens vackraste men räddaste lillasyster och försöker samtidigt tro på det själv. Våra svettiga händer hårt sammanflätade. Hennes ihopskrynklade, panikslagna ansikte. Hjärtat som hugger. Håll ihop, gå fan inte sönder nu. Om det så var det här du föddes till att klara av.
Gassande sol och bultande tinningar.

Jag är inte rädd för döden. Han var den första jag träffade i livet. Men jag är panikslagen på insidan för mina syskon skull. Har och kommer aldrig älska någon högre. Bara de klarar sig, bara de gör det. Jag bär dem om jag måste. Jag gör vad som helst.

Ovissheten. Rädslan. För min pappa i allt förutom blodet saknas. Vi är bara fyra femtedelar som springer för livet där på den steniga, heta vägen. Och allt jag egentligen kan minnas ordentligt är den obeskrivliga blicken i människornas ögon när de vrålar ”tsunami!”

Uppe bland bergen –

Vänliga människor och en mycket spartansk miljö. Slitna väggar av cement. Tygtrasor istället för gardiner. Det är det första som slår mig. Som ur en krigsfilm. En lägereld. Mat i en ring på okänd mark. Inga tårar.

Där tog jag farväl av alla jag någonsin känt och älskat.

Sedan den oändliga väntan. Magkänslan att aldrig lita på någon. Jag ville högre. Satt istället uppe med mamma större delen av natten. Tänkte att det var så synd att jag aldrig hittade den där människan jag letat efter. Tänkte att det kanske hade varit lättare om jag gjort det. Lättare att dö, menar jag. Tvingades sedan att falla i orolig sömn på ett hårt stengolv i några timmar. Utan drömmar, det var verklighet.

(Några dagar senare – samma sak igen. Sedan, veckor senare, genom sömnen – igen igen igen igen).

Men jag lever ju än. Vid liv. Förändrad. Tyngre. Instängd. En del av mig dog där uppe på berget. Och känslan säger mig att det här är den där upplevelsen jag aldrig kommer kunna tala öppet om. Det som kommer hålla mig tillbaka.

Ingen situation i världen bevisar mod och styrka som en på liv och död. Ingen. För till och med jag kan ärligt säga att jag litar på mig själv nu. Och jag tror er. Den där styrkan ni alltid pratat om – jag har den. Jag föddes med den.


soundsofjune

§ 2 svar till ANTECKNING: TOR. 12 APR 2012.13:51.

  • Karin skriver:

    Ja älskade Caro du är stark du ville leva annars hade du aldrig klarat av allt när du föddes. För mig är du fortfarande ett under. Tänker ofta på när jag såg dig första gången så liten. Tusen kramar!!!

  • Tina skriver:

    Älskar dig så mycket!❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ANTECKNING: TOR. 12 APR 2012.13:51.C.Wieske.

Meta

%d bloggare gillar detta: