ÅRSRESUMÉ 2011: JUL AUG SEP

2012/03/19 § Lämna en kommentar

Juli: Solen har alltid varit en tröst. Värmen. Avkopplingen. Jag och far åkte bil till Tyskland. Vi spelade gamla rockklassiker i bilen, vevade ner rutorna, rökte och sjöng med för full hals. Stannade för paus på alla möjliga ovanliga ställen som jag aldrig sett förut. Och jag kände att det var skönt att det bara var vi två. Kände mig fri och dumdristig och för första gången på väldigt länge tänkte jag inte så mycket på det som inte var bra. Kunde släppa det i några dagar. Träffade ovanliga djur och åt ovanlig mat och drack den berömda ölen med saft i medan regnbågar framträdde överallt. Trivdes. När jag kom hem igen slutade inte det trevliga. Upplevde en magnifik Stockholmskväll med barnen, solnedgången värmde våra ryggar och skrattet pirrade i halsen. Hade genuint roligt för första gången på 100 år. Och de dagarna smärtan kom ikapp mig igen var ormen där och lättade trycket. För smärtan fanns där, lika förgörande som tidigare, men jag började lära mig vad jag skulle ta mig till för att kunna ignorera den.

Augusti: Träffade många vänner. Gjorde mycket. Allt för att uppehålla mig själv. När jag var ensam gick jag till havet. Skrek ut allt som fastnat på insidan. Även fast det bara var jag som hörde så hjälpte det. Jag var arg. Arg att jag litar på människor. Arg att jag gav allt av mig själv och sedan förlorade det. Dig. Arg att jag kunde vara så otroligt naiv, ung, trots min gamla hjärna. Men man blir blind av kärlek, det visste vi ju. Jag var arg, men det syntes inte på utsidan. Maskerad månaden ut. I slutet tog min stenhårda moral över och jag lämnade ännu en bakom mig. Det var kämpigt att hålla sig lycklig.

September: Pandan och jag hjälpte varandra. Visade att vi inte går någonstans. Hon fanns där, de andra också, och jag började hoppas igen. Började försöka på nytt. Visste att jag fick mer respons den här gången. Lät dig komma till mig. Ville att det skulle bli annorlunda. Väntade. Lät mig tröstas. Och insåg att det som inte är menat att gå förlorat, gör inte det. Lät såren läka. Lite. Sakta. Och de hesa, svarta viskningarna jag hörde om natten mjuknade och liknade nu istället en slags melankolisk fågelsång.


alienlovesong

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ÅRSRESUMÉ 2011: JUL AUG SEPC.Wieske.

Meta

%d bloggare gillar detta: