SÖN. 13 MAR 2011. 19:33.

2011/03/13 § 1 kommentar

Sitter på en buss som luktar unken gammal sprit. Jag luktar unken gammal sprit. Mår illa av mig själv. På många vis. Fast lite stolt är jag. Att jag säger som det är, som jag tycker. Det är en egenskap jag har haft problem med att hitta hos andra i mitt liv. Kanske därför jag blivit som jag blivit.

Tittar ut i stockholmskvällen. Byggnader svischar förbi. Och jag minns.

För att sedan glömma igen.

Funderar på att sova lite, men förkastar den tanken ganska omedelbart. Varje gång jag sluter ögonlocken får jag en känsla av att jag aldrig kommer öppna dem igen, aldrig kommer vakna.

Jag kommer nog försvinna snart. Det är så jag känner och det är en känsla jag inte kan slåss emot. Den är alltför omfattande, den där stora, ljumna förintelse-klumpen som finns i min kropp. Den är på riktigt. Och av någon anledning känns det ganska bra. Melankoliskt. Man måste välja sina strider. Det här är inte ett slag jag kan vinna, så varför ens försöka? Jag är lugn.

Tittar ut igen. Det är mörkare nu. Och jag är inte i Stockholm längre. 19:25: okänt territorium. Lampor överallt.

Kan inte hålla mig vaken. Sluter ögonen. Andas in spritlukten ordentligt, låter den fylla mig. Jag mår inte illa längre. Jag accepterar livet, döden, som den är. Låter ödet nå mig. Och jag faller. Ner i sömnen. Ner i intet. Ner i glömskan.

§ Ett svar till SÖN. 13 MAR 2011. 19:33.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande SÖN. 13 MAR 2011. 19:33.C.Wieske.

Meta

%d bloggare gillar detta: