SÖN. 21 AUG 2016. 18:40.

2016/08/21 § Lämna en kommentar

– Det vänder nu. Känner du?

 

Det bara hände. Utan att jag alls hann fundera över det. En dag så var du bara där. Fastvuxen i mitt hjärta.

Det är som att allt vackert och tryggt som hållits borta från mig hela mitt liv nu bara exploderar som fyrverkerier omkring mig. Uppslukad av kärlek och tacksamhet. Min tid är här. Jag kan inte ens skriva längre. Jag är för lycklig.

Allt är så mycket lättare med dig.

 

Det vänder nu. Äntligen.

 

 

 

 

SÖN. 26 JUN 2016. 23:44.

2016/06/26 § Lämna en kommentar

På tågen föddes jag. En rebellisk 14-åring med alldeles för mycket mascara och världens tyngsta ryggsäck. Ett tågplankande, spydigt rovdjur som inte visste vart hon skulle, bara att hon skulle bort. Hon började där. Hon kysste Stockholm farväl sedan drog hon.

Hon åkte Södertälje – Uddevalla och Gävle – Kristianstad utan att betala en krona. Hon gav Åland fingret och hon dansade i ett dygn i Skellefteå. Svetten och den klumpiga mascaran rann ned för kinderna. Hon låtsasspydde på toaletten. Allt var We Can, springnotor och Long Island. I flera år var allt så. Och lager på lager lindade hon Sveriges mellanmjölksmänniskor runt sitt lillfinger.

Jag minns med vemod att redan då fanns jag aldrig där man såg mig. X&Y i Borås i någon timme för att sedan försvinna igen. Jag var ett spöke fast mer levande än någonsin förut. Sverige var min jaktmark och kickarna var mina byten. Jag dansade i natten, under stjärnor och under strålkastare. Någon tog min hand när jag grät, någon höll mitt huvud högt, någon drog upp mig på en scen när jag var på absoluta bottnen. Någon sjöng att livet kommer bli lättare än såhär. Någon däckade i duschen och någon kysste mig så hjärtat exploderade. Det var glitter och det var skit på samma gång. Kontraster på hög. Gotland var vackert men fyllt av våldtäktsmän. Växjö var romantiskt men under ytan inget mer än en dimmig lögn. Och det som händer i Göteborg stannar där.

Jag sov på parkbänkar, på tågstationer, i hotellkorridorer. Jag gömde mig i skrubbar och rymde från vakter. Alltid rymde jag. Till efterfester, till människor mycket större än mig själv, till musiken, till spänningen. Den där jävla spänningen. Den är min drog, fortfarande, den gör mig hög. När jag lever bara för min egen skull så lever jag för den.

Nästan tio år senare andas jag fortfarande lite lättare när jag är på väg någonstans. Jag står i bistron, tittar ut genom det smutsiga fönstret och minns. Ser bara evig skog där utanför. Timrå, Härnösand, Örnsköldsvik susar förbi. Alla med sina minnen.

Jag har varit i alla städer. Letat efter mig.

SÖN. 26 JUN 2016. 23:32.

2016/06/26 § Lämna en kommentar

En gammal text om ett gammalt liv jag hittade någonstans:

 

Känslan av värdelöshet. Att aldrig vara bra nog. Att aldrig duga. Att aldrig älskas på det där sättet.

Jag är bra i sängen. I övriga livet är jag ingenting. Inte en tanke ägnas åt min insida, det som faktiskt är jag mer än någonting annat. Kanske på låtsas. För att göra det enklare. Kanske innan jag förbrukats. Men aldrig efter att jag sålt mig själv till bekräftelsen. Till förödmjukelsen som följer.

Djupa samtal går bra. Det är då jag är i mitt esse. Det är då jag skiner. Då får jag er att öppna er och låta mig ta del av de allra mörkaste erfarenheterna. Jag lockar mer eller mindre medvetet ur er historier ni aldrig berättat för någon annan. Minnen ni knappt vill återuppliva ens för er själva. Ni vet att min bakruta är precis lika skitig så det går bra. Det är tryggt och trevligt och det kommer alldeles naturligt när ni insett det.

Så jag får komma in. Jag får röra runt litegrann där på insidan och ge er perspektiv och en annan syn på saker. Jag får er att stå ut med er själva. Tycka om er själva, till och med. Och kanske för en kväll får jag er att tycka om mig också.

Sedan kommer morgonen. Jag står där naken och trasslig i håret med bakfylleångest och hud som osar gammalt sex. Jag vill tro att om man kisar lite med ögonen så kan det vara en ganska trevlig syn. Jag kan nästan vara vacker. Eller medelmåttig, åtminstone. Mina bröst ser ju bra ut.

Eftersom vi nu delat med oss av oss själva på mer än det ena sättet och öppnat oss för varandra så är det ganska naturligt för mig att vilja fortsätta med det. Vi är ju uppenbart intresserade. Våra ytliga skal är borta nu och våra tunga ryggsäckar som vi kämpat med genom åren står öppnade och vilandes på golvet.

Ni ser det aldrig så. Ni har ju fått vad ni kom hit för. Era mörka hemligheter är plötsligt lite ljusare. Era frustrerade kroppar mycket bättre till mods. Alkoholens magi är borta och nu finns det inget kvar av intresse för er.

Är jag inte mer än så? Jag vet inte ens själv längre.

Du säger ingenting. Du lägger tre cigg på nattduksbordet och sedan är du borta.

LÖR. 9 JAN 2016. 00:08.

2016/01/09 § Lämna en kommentar

”Det finns någonting bättre. Jag väljer det. Om det är någonting  jag lärt mig så är det att välja det.”

Tvivel sliter i mig.

Ser bara sanning i dina ögon. Ser glimtar av det jag önskat mig. Ändå är hela jag som ett åskmoln och mina tankar blixtar av misstro. Jag sätter eld på mig själv. Jag brinner, och till slut exploderar jag.

Utomhus fryser jag till is och tappar känseln. Jag går ut bara för att slippa. Röker mina cigaretter. Hör skränig popmusik från grannhuset. Jag känner ingenting. Det är själva meningen.

 

Har tvingat mig själv att våga leva.
Ingenting blir osagt. Inget farväl tas för givet.

 

Jag försöker välja någonting bättre. Jag försöker verkligen.
Men du vet vilken dy jag varit i.

 

tumblr_nyl15mFmEc1uckjo7o1_500

SÖN. 14 DEC 2014. 21:20.

2014/12/14 § 1 kommentar

Som en glimt av ljus i mitt mörker.

Allt är enklare med dig. Och från första stund fann jag friheten. Från första stund var jag säker.

Jag vet dina hemligheter. I mina vackraste vrår har jag sparat undan allt. Varje historia, varje tår. Varje gång jag klamrat mig fast i ditt skinn för att ord inte är nog. Ord var kanske aldrig nog för oss.

Du har sett alla svagheter som finns i mig. Du har älskat mig ändå.

– Jag skulle aldrig lämna dig

Men är jag nog?

Jag är livrädd. För som jag behöver dig. Och som jag nu måste rasera allting.

Oss. Om jag kunde så skulle jag radera varje känsla som gör det ohållbart. Men jag kan ju inte.

Jag hoppas att du stannar, ändå.

Jag hoppas att jag orkar stanna också.

ONS. 6 AUG 2014. 23:54.

2014/08/06 § Lämna en kommentar

I natten –

Bland månen och stjärnorna

Det är alltid där jag hittar dig

Fast jag aldrig någonsin letar

 

 

Bland frozen margaritas, alkoholrus och gamla idoler som säger att vi är vuxna nu. (Men för mig tog det så lång tid att bli ung.) Bland barer och dansgolv.

Och sen du. Och jag tappar allt. Fattningen, hållningen, hjärtat. Jag tappar allt och mentalt faller jag till marken. Ligger där och blöder.

 

 

I natten –

Bland månen och stjärnorna

Vaknar jag fortfarande. Oförberedd. Förvirrad. Tills tårarna kommer. Och jag minns aldrig varför. Jag minns bara mina frågor som jag vet aldrig blir besvarade. Gnistregn i hjärtat. Rökmoln bakom ögonen.

 

Alla säger:

– Du är ju så ung, du kan inte tänka så

Men de vet ju inte hur du viskar, bland månen och stjärnorna, och de vet ju inte, att för mig kommer det aldrig igen. Gnistregnet. För även om jag skulle vilja så existerar inte den människan längre.

 

 

Jag blir nog aldrig av med dig

Det är det som skaver

För snälla, jag

orkar

inte

ha dig kvar mer

 

Inte ens en sekund

Inte ens en livstid

TIS. 10 JUN 2014. 21:37.

2014/06/10 § Lämna en kommentar

Utvärtes –

Bara en kropp. Inget mer.

Ett berg av ben. Ett ensligt hjärta.

 

Inuti –

Framtida hjältehistorier.

Förlåt mig, fortsätt –

 

Tidigare berättade min vän att hon ofta tråkas ut av vardagen. Samma gamla. Samma nedstämda, gråa dimma som klistrar sig över allting.

En av mina äventyrligaste vänner, ska tilläggas. En upptäckare. En fantastisk, sökande, rastlös själ som trots detta stannar upp och lägger vikt vid vackra detaljer. Konstnärliga intryck. Precis som jag.

Dock är rastlösheten nästan okänd för mig.

Den blir istället lugnet som jag så länge väntat på. Som aldrig innan varit vardag. Som är min skatt nu. Sparar undan det i mina hemligaste vrår. I kistor av guld och bärnsten. Värderar det högre än pengar. Högre än snabba kickar. Högre än spänning. Eftersom det aldrig någonsin varit självklart för mig. Att bara andas. Att bara finnas där. Existera.

 

 

Jag kanske växt något. Utvecklats. Blivit äldre. Blivit tråkig. Men jag tackar ändå mig själv för att jag hittat den. Vardagen. Den disiga dimman.

 

Och kanske är jag mer än bara berg av ben och ett hjärta med separationsångest.

 

Inuti –

Kanske allting. Hela världen.