LÖR. 4 MAJ 2013. 14:09.

Skriver på en bok. Fast den blir bara ett ex. Till mig. Och till vänner som undrar. En bok om vissa stunder, vissa minnen. Det vackraste och det värsta. Ärligt och på riktigt. Det får mig att känna mig klar. Över. Den här tragiska historian kräver ett slut, och det sista kapitlet ska handla om hur jag avslutar den här boken. Det behöver jag. Det behöver vi alla. Avslut.

Hon-med-sorg ligger här bredvid. Invirad. Hon ser så liten ut när hon sover.

Andades. Innan allt och efteråt -

♪

TIS. 9 APR 2013. 12:27.

The Strokes – Call It Fate, Call It Karma

Den är magisk, den här låten. Från en annan tid, en annan plats, en annan värld, känns det som. Så jävla vackert.

TIS. 9 APR 2013. 11:50.

SÖN. 7 APR 2013. 19:16.

Jag ser min ungdom i bitar. Skärvor. Som ett tappat glas på golvet. Ett krossat självförtroende.

Det krävs mod för att ta sig ut därifrån. Eller att dela. Det minsta man kan göra. För jag hämnades mig själv så många gånger. Torterades. Jag var bara Saw-filmer och text. Min kropp var ord och utropstecken. Min hjärna kaos och skrik. Aldrig att jag varit så avskyvärd mot någon annan människa. Aldrig. Bara mig själv. Äckligt. Mår illa av minnet. Jag trodde det var rätt så. Men jag delade, tillslut. Hittade sidor jag inte trodde funnits. Hittade ledtrådar till någonting större hos mig själv. Modet.

Och jag är ganska fri från det nu. Visst har jag stunder. Visst har jag alltid kvar ett litet finger där någonstans, kanske bara en tanke. Men jag är mer än så nu. Självskyddad. Säger ”bort härifrån” och ”du rör mig inte”. Står fast vid det. Igenom vad som helst. Igenom döden.

Det är ett kapitel, hos mig, men det är ju inte jag som räknas. Så ta dig ut. Eller dela. Det minsta du kan göra. För jag kommer inte se det fyllas i dig. Kaoset. Jag kommer inte se dig bli tunn av tortyr och textrader. Rädslan när jag tänker på det. Pandemonium.

Öppna. Bara lite. Öppna. Prova. Jag bänder dig hellre än att se dig bli som jag. Hata mig hellre. Hör du?

Öppna. Och lita på mig. Börja med det. Lita på mig. Sen får vi se.

MÅN. 1 APR 2013. 14:47.

Lyckan. Lyckan för mig. Att se favoritband, min musik. Att spasma och känna medvetslösheten flåsa i nacken men ändå bara fortsätta fortsätta fortsätta. För det gäller ju livet. Att sluta tänka. Att inte vara konstig. Att passa in. Att hitta platsen. Att träffa människor, mina människor. Att känna att väntan är över. Jag har hittat det.

De sa till mig: Åk inte till Stockholm.

Jag sa: Jag måste, världen går ju under.

Virvlande ljuspunkter under huden. Genom skinnet. Allting växer. Alla vänner. Tillfrisknanden.

Han sa: Kanske.

Jag (uppgiven): Bort härifrån.

Jag är ung. Och jag har platsen. Det ger mig hopp, gör mig längtansfull. Kanske inte helt inom räckhåll ännu. Kanske inte med hela handen, men snart. I framtiden. När livet är annorlunda och ansvaret mindre. Då. Lyckan. Då. För första gången.

Hon frågade: Kommer du någonsin tillbaka? Blir du vanlig igen?

Jag svarade: Aldrig att jag var vanlig. Jag var en illusion, ett skämt. Älska mig nu. Eller bort härifrån.

Äntligen.

MÅN. 3 DEC 2012. 23:51.

Satt på ett iskallt bussäte och tänkte att vintern kom aldrig vintern kom aldrig vintern kom aldrig. Det var bara mossbeklädda skogar och rosa moln.

Men du var 22 minus,

och jag var under jorden.

 

Skriver, men ingenting fastnar. Ingenting är på riktigt. Bara lögner och lösa ord. Bara finhackade verkligheter.

Att en panter vaktar mitt hjärta. Det är enormt. Det är vackert. För jag vill bara simma ut tillsammans. Jag vill bara ha en kyss på pannan igen. Kanske inte från dig. Kanske från någon. En annan. Ja, kanske från en annan. Ta mig. Tillbaka sedan runt igen. Igenom. Tills illamåendet är mer som en fjäril i magen. Tillbaka. Sedan runt. Ja, runt. Igen. Lojalitet mardrömmar melankoli. Allting stannar där.

TIS. 13 NOV 2012. 01:46.

Ibland får jag för mig att bara låta allt vara. Att inte kämpa emot. Att släppa in det gigantiska mörkret och låta det stanna där. Kanske i evighet.

De säger att jag är för god för det. För bra. För stolt. Att jag aldrig skulle kunna sjunka så lågt, släppa på vissa spärrar, inte ens om jag ville.

Men det är ju bara jag som känner mina demoner. Mina mardrömmar. Min lilla privata rymd av misär. Det är ju bara jag.

De enklaste saker. De minsta, mest självklara – min högsta önskan. En konstant tanke. Varken sviktande eller avbruten. Och tänk dig ett hav av tårar. Smärtan som måste hinnas med någonstans där i mellan.

Nej. 100 fladdermöss i väggen och jag bara sjunker. Kan jag få utplåna(s).