I SVART OCH VITT

jag vandrar tomma gator

sprakande nerrivna neonskyltar
frän lukt av rök och gas
i svart och vitt

titta, här är jag
smutsig och för evigt ensamt strövande

dammet skaver mina ögon
skorpiga ögonfransar
halvblind och utsatt

men det är okej
om jag försvinner nu

ingen hör hemma i dessa öde städer ändå
ingen hör dig skrika

när alla huvuden piper
en auditiv migrän

då och då

en bomb
i mitt samvete
en knöl

du sa till en kvinna en gång
att jag var så annorlunda
att jag blev vacker

nästan
utomjordisk

jag hörde dig

tänker ofta på det
under tiden

-
söker jag

i hela mitt liv har jag sökt
förgäves

jag hittar aldrig någon som kan se mig

att endast vara människa

artsylessfartsy

(I svart och vitt på Poeter.se)

MÅN. 14 MAJ 2012. 00:58.

FRE. 11 MAJ 2012. 18:53.

TOR. 10 MAJ 2012. 22:50.

(Maj) ilskna måsar förr i världen.

ANTECKNING: TOR. 12 APR 2012.13:51.

Thailand, Phuket, Bangtao

Adrenalin. Panik. Dödsångest.
Instinkten som skriker åt mina bara, stickande fötter att springa fortare, längre. Uppåt, vad du än gör, ta dig uppåt. Kaoset, paniken runtomkring. Människor som skriker, livrädda, springer lika vildsint som vi gör. ”Du kommer inte dö, ingen av oss kommer dö”, intalar jag världens vackraste men räddaste lillasyster och försöker samtidigt tro på det själv. Våra svettiga händer hårt sammanflätade. Hennes ihopskrynklade, panikslagna ansikte. Hjärtat som hugger. Håll ihop, gå fan inte sönder nu. Om det så var det här du föddes till att klara av.
Gassande sol och bultande tinningar.

Jag är inte rädd för döden. Han var den första jag träffade i livet. Men jag är panikslagen på insidan för mina syskon skull. Har och kommer aldrig älska någon högre. Bara de klarar sig, bara de gör det. Jag bär dem om jag måste. Jag gör vad som helst.

Ovissheten. Rädslan. För min pappa i allt förutom blodet saknas. Vi är bara fyra femtedelar som springer för livet där på den steniga, heta vägen. Och allt jag egentligen kan minnas ordentligt är den obeskrivliga blicken i människornas ögon när de vrålar ”tsunami!”

Uppe bland bergen -

Vänliga människor och en mycket spartansk miljö. Slitna väggar av cement. Tygtrasor istället för gardiner. Det är det första som slår mig. Som ur en krigsfilm. En lägereld. Mat i en ring på okänd mark. Inga tårar.

Där tog jag farväl av alla jag någonsin känt och älskat.

Sedan den oändliga väntan. Magkänslan att aldrig lita på någon. Jag ville högre. Satt istället uppe med mamma större delen av natten. Tänkte att det var så synd att jag aldrig hittade den där människan jag letat efter. Tänkte att det kanske hade varit lättare om jag gjort det. Att dö, menar jag. Tvingades sedan att falla i orolig sömn på ett hårt stengolv i några timmar. Utan drömmar, det var verklighet.

(Några dagar senare – samma sak igen. Sedan, veckor senare, genom sömnen – igen igen igen igen).

Men jag lever ju än. Vid liv. Förändrad. Tyngre. Instängd. En del av mig dog där uppe på berget. Och känslan säger mig att det här är den där upplevelsen jag aldrig kommer kunna tala öppet om. Det som kommer hålla mig tillbaka.

Ingen situation i världen bevisar mod och styrka som en på liv och död. Ingen. För till och med jag kan ärligt säga att jag litar på mig själv nu. Och jag tror er. Den där styrkan ni alltid pratat om – jag har den. Jag föddes med den.

soundsofjune

TOR. 19 APR 2012. 21:26.

supposedlyimdaniel/theparkbenchisneverfaraway

ONS. 18 APR 2012. 17:30.

Och efter allt som hänt och allt jag känt och all panik som forsat i mig så kan jag inte sluta lyssna på den här låten och önska att jag kunde stoppa tiden och ligga precis såhär, i min stora säng, med den vita katten jag älskar så högt vid min sida, och bara vara trygg och varm och trött hur länge som helst.

Jag orkar inte ens prata med någon. Det är hemskt, oförklarligt -

LÖR. 31 MAR 2012. 11:25.

Den här låten får mig att känna märkliga, magiska känslor jag inte kan förklara.

LÖR. 31 MAR 2012. 02:28.

Har aldrig förstått hur man stänger av. Hur man slutar tänka, fundera, grubbla, hoppas. Det har inte varit möjligt för mig. Det enda jag kan göra är att uppehålla mig själv så pass flitigt att tankarna flyttas från fokus till någonstans långt bort i bakhuvudet. Ni vet väl att det man önskar ofta bara inträffar när man minst anar det? När man har gett upp. Då smäller det.

Så jag försöker innerligt att minst ana det. Försöker ignorera och blockera alla tankar och minnen och dag/nattdrömmar. Låtsas som att ingenting har hänt, fortsätter le och slätar ut bekymmersrynkorna. För jag vill så gärna.

Försöker diskret men desperat hålla fast vid de där extremt sällsynta människorna som faktiskt påminner om mig själv, om mina bra sidor. Plus att de även är vackra, fascinerande och genuint intressanta. Ni har allt det där jag letat efter. Och som jag väntat på er, som jag lidit varje dag. Så håll i mig tillbaka. Hårt.

lelove 

SÖN. 25 MAR 2012. 12:01.

Vaknar upp. Jag gråter. Vad har jag gjort? Inser att allt var en dröm men självhatet stannar alltid kvar ändå. Det var mitt fel. Hur kunde jag? Mår illa av mig själv.

Jag befinner mig i Huddinge i den stora sängen mellan de små barnen. Känner att jag kanske borde väcka dem och berätta. Eller kanske inte. Mina historier gör dem oroliga och sorgsna och då skulle även det vara mitt fel.

Argumenterar med mig själv en stund innan jag tvingas viska deras namn. Hanna med sin söta, lilla näsa och sitt starka, erfarna inre (trots att hon bara är ett litet barn) tar tag i mig och håller i mig, panna mot panna. Jag blir lugn men tårarna rinner fortfarande. Försöker intala mig själv att allt det bra de säger om mig stämmer. Jag är en god människa, inget monster, inget vilddjur. Jag tror varken dem eller mig. Blodsmak i munnen. Låter fingrarna treva i ansiktet och känner att även de blir blodiga. Det känns som att jag är blod. Det är allt jag kan bli, precis som i mina drömmar. Darrar nu, allting snurrar och för en sekund tror jag på riktigt att det här är slutet. Nu kommer döden.

På toan, framför spegeln: Ser en blek människa, (ett vilddjur) med rufsigt, färgat hår som står åt alla håll. Hennes röda, svulla ögon som stirrar på mig. Sorgsna ögon. Trötta ögon med mörka ringar nedanför. Ögon som skulle varit vackra om livet behandlat henne bättre. Hon ser sjuk, nästan galen ut. I hennes näsborrar sitter två stora papperstussar intryckta och om man tittar noga kan man urskilja torkade blodrester i ansiktet. Vem är du? Minnet sviker mig.