ONS. 6 AUG 2014. 23:54.

2014/08/06 § Lämna en kommentar

I natten -

Bland månen och stjärnorna

Det är alltid där jag hittar dig

Fast jag aldrig någonsin letar

 

 

Bland frozen margaritas, alkoholrus och gamla idoler som säger att vi är vuxna nu. (Men för mig tog det så lång tid att bli ung.) Bland barer och dansgolv.

Och sen du. Och jag tappar allt. Fattningen, hållningen, hjärtat. Jag tappar allt och mentalt faller jag till marken. Ligger där och blöder.

 

 

I natten -

Bland månen och stjärnorna

Vaknar jag fortfarande. Oförberedd. Förvirrad. Tills tårarna kommer. Och jag minns aldrig varför. Jag minns bara mina frågor som jag vet aldrig blir besvarade. Gnistregn i hjärtat. Rökmoln bakom ögonen.

 

Alla säger:

- Du är ju så ung, du kan inte tänka så

Men de vet ju inte hur du viskar, bland månen och stjärnorna, och de vet ju inte, att för mig kommer det aldrig igen. Gnistregnet. För även om jag skulle vilja så existerar inte den människan längre.

 

 

Jag blir nog aldrig av med dig

Det är det som skaver

För snälla, jag

orkar

inte

ha dig kvar mer

 

Inte ens en sekund

Inte ens en livstid

TIS. 10 JUN 2014. 21:37.

2014/06/10 § Lämna en kommentar

Utvärtes -

Bara en kropp. Inget mer.

Ett berg av ben. Ett ensligt hjärta.

 

Inuti -

Framtida hjältehistorier.

Förlåt mig, fortsätt -

 

Tidigare berättade min vän att hon ofta tråkas ut av vardagen. Samma gamla. Samma nedstämda, gråa dimma som klistrar sig över allting.

En av mina äventyrligaste vänner, ska tilläggas. En upptäckare. En fantastisk, sökande, rastlös själ som trots detta stannar upp och lägger vikt vid vackra detaljer. Konstnärliga intryck. Precis som jag.

Dock är rastlösheten nästan okänd för mig.

Den blir istället lugnet som jag så länge väntat på. Som aldrig innan varit vardag. Som är min skatt nu. Sparar undan det i mina hemligaste vrår. I kistor av guld och bärnsten. Värderar det högre än pengar. Högre än snabba kickar. Högre än spänning. Eftersom det aldrig någonsin varit självklart för mig. Att bara andas. Att bara finnas där. Existera.

 

 

Jag kanske växt något. Utvecklats. Blivit äldre. Blivit tråkig. Men jag tackar ändå mig själv för att jag hittat den. Vardagen. Den disiga dimman.

 

Och kanske är jag mer än bara berg av ben och ett hjärta med separationsångest.

 

Inuti -

Kanske allting. Hela världen.

MÅN. 24 MAR 2014. 19:34.

2014/03/24 § 1 kommentar

Jag drömmer om tider som är förbi mig.

 

Konstant velandes mellan nu och då.

Nu är då.

 

Med ologisk säkerhet.

 

 

Det var så mycket och så starkt att det sträcker sig till nutiden.

Så hur blir man någonsin fri? Jag menar; alla man mött, alla man lärt sig av, alla man älskat. Alla man gråtit över, avskytt, skrikit åt. Allt man försökt, hoppats på, tvingats till.

Hur länge fylls det på? Hur släpper det?

 

Bryts det av. För stora bitar. Då jag försvinner från mig själv. Sipprar bort.

Var det så det kändes när den gamla älskade tog sitt sista rossliga andetag. När den unga uppgivna lade sig på rälsen. När den som skulle vara pappa istället var rädd som barnet och knarkade sönder sitt enda liv. När man flyr. När man springer. Tsunami.

Är det det jag känner.

 

Det är ingen fråga.

 

Tsunami.

SÖN. 23 FEB 2014. 21:16.

2014/02/23 § Lämna en kommentar

I korthet -

I princip det enda mitt liv går ut på just nu: (Februari) ∆ glittertankar ger jag stockholm och världen

I mitt huvud bara skriver och skriver jag

LÖR. 1 FEB 2014. 17:55.

2014/02/01 § Lämna en kommentar

tumblr_mvv4t0eqRq1s7jx17o1_250

tumblr_mubmdrUfF81qbpvc1o1_400

large

Det förträngda. Inte det glömda. Men det som inte går att tänka på. Dimman. Det jag vet finns kvar eftersom jag känner det. Jag agerar utefter det. Jag hör det viska i mitt hjärta. Men jag kan inte längre se det framför mig.

- Hur skulle det se ut?

I plågor.

Och sedan ligger jag där igen. Med hundratals rusande känslor som inte är mina egentligen. Med glimtar, svaga som drömmar. Smärta som inte går att föreställa sig. Raseri. Jag faller tillbaka dit.

Och jag blir så ledsen då. Jag blir så ledsen så jag gråter för den där lilla människan som en gång var jag.

FÖR HANNA

2013/11/13 § Lämna en kommentar

DSC_0123 - Kopia

Jag var 15 år när jag träffade dig. Och så äntligen, började livet.

I över fem år har livet fortsatt men det har inte gått en enda dag utan att jag tänkt på dig.

Distans, fast ändå i mitt hjärta.

Nu är vi vuxna människor. Om femtio år är vi gamla människor.

Men det kommer inte gå en enda dag utan att jag tänker på dig.

TOR. 3 OKT 2013. 21:08.

2013/10/03 § Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.